Jag vill inte explodera
Just nu är jag i den perioden på månaden där jag undviker allt som har med graviditet och barn att göra. Jag brukar följa folk på instagram som är gravida eller som precis fått barn, men det gör jag inte nu. Jag kollar inte på de nya avsnitten av Unga Föräldrar som kommit ut för jag pallar inte. Jag kollar inte på de nya klippen från Gravid vecka för vecka som jag annars brukar följa på Youtube. Jag skiter i allt, för allt gör för ont. Jag vill inte påminnas om att folk kan få barn, är gravida, myser med sin nyfödda och sånt. Jag klarar inte av det. Helst vill jag gömma mig under en sten i en vecka tills allt känns bra igen. Tills hoppet har konmit tillbaka och jag kan andas igen.
Det är som att vara på botten, men att fortsätta gräva sig längre och längre ner. Det känns som om det inte finns något stopp. Jag vill att allt ska vända och att jag ska bli lycklig. Men det känns nästan helt omöjligt! Hur ska jag kunna var lycklig när situationen är som den är? När det enda jag känner är att jag är misslyckad. Allt är hopplöst. Jag vill egentligen inte ens skriva allt detta här, men håller jag det inom mig är jag rädd för att explodera. Jag måste få ut känslorna och det är genom bloggen jag gör det. Jag skulle må ännu sämre om det inte var för bloggen.
Jag pratade med fertilitetsmottagningen idag och de önskade mig lycka till med sista kuren. Jag visste inte ens om jag skulle säga tack. Jag vet inte om det är lönlöst att ens försöka en gång till, när det uppenbart inte funkat hittils. Men vi försöker en gång till, och kan väl bara hoppas på att vi någon jäkla gång kan få lite tur. Jag ska inte på något VUL för de har julledigt, så jag kan bara förlita mig på tidigre cyklar för att räkna ut ägglossning denna gång. Jag hoppas att det blir rätt. Vi får väl se.
Allt känns bara så jävla hopplöst.