Sluta aldrig kämpa!
Jag själv har aldrig vad jag kan minnas känt skuld över att just jag fick kämpa för att få barn. Jag kände mig inte skyldig på något sätt, eftersom jag visste vad som var fel. Att få PCOS som diagnos var en räddning för mig. Den förklarade ju varför jag
hade svårt att få barn, men också varför jag fick mens så sällan och varför jag gick upp i vikt.
Om man lider av oförklarlig ofrivillig barnlöshet tror jag att situationen blir annorlunda. Då känner man säker även skuld, "har jag gjort något fel, är det mitt fel?". På så sätt var det lite enklare för mig. Att då en diagnos som var förklaringen
till allt.
Men jag minns än idag känslan av misslyckande... Hur vi hade sexschema varje månad, och hur mensen alltid kom. Hela världen blev mörk när mensen kom, det var ännu ett misslyckande. Att experimentera med sin kropp genom de medicinerna var det värsta. Kroppen
tog verkligen stryk av alla behandlingar och jag trodde verkligen att jag aldrig skulle lyckas.
Men så nu, snart två år senare sitter jag här med ett friskt barn och börjar drömma om ett till. Min PCOS finns kvar, men är konstaterat miladare efter graviditet och förlossning. Jag har ägglossning och mens VARJE månad, regelbundet. Jag har
nu haft ägglossning och mens fler gånger än jag över huvudtaget hade från tonåren till graviditeten. Kroppen har på något sätt funnit en balans. Livet har en balans.
Till alla er som fortfarande kämpar, jag vet att det känns hopplöst. Varje misslyckande är såå svårt. MEN, ni kommer klara det till slut, och allting kommer vara värt det. Sluta aldrig kämpa!