Sorgen tar över
Precis efter att jag skrev det förra inlägget kom sorgen. Jag kände mig först bara besviken, men inte ledsen. Men när jag började tänka efter och började prata om det med min sambo så kom sorgen som en våg genom mig. Jag har aldrig sett honom så ledsen, någonsin, och det var det som fick mig att känna efter. Vi var inte hemma just då, utan ute på stan bland folk. Så vi gav varandra en kram men pratade inte så mycket mer direkt. Men när vi kom till bilen och satte oss i den så kom alla känslor, samtidigt som tystnaden. Han berättade att han kände att vi skulle låta detta smälta in, innan vi fortsätter med nästa steg. Ledsen och arg som jag var i hela situationen, tolkade jag det som att han inte ville ha barn med mig. Ni förstår nog, ni vet att man tolkar saker som huvudet själv vill, trots att jag förstod att det inte var det han menade.
Vi grät i bilen, pratade och satt tysta. Jag föreställde mig det värsta och det gjorde nog han också. Men vi samlade all kraft till att gå in på affären vi skulle till, men där inne blev det inte lättare. Jag gick automatiskt direkt till barnavdelningen, och där bröt jag ihop. Jag började gråta igen och kunde inte hejda det. Det smärtade något så enormt i mitt hjärta. Han kramade om mig, kollade på mig och sa "vi kommer klara detta". Han gör verkligen allting rätt när jag blir så extremt ledsen. Han kan mig och vet exakt vad jag behöver, och tröstar mig alltid på rätt sätt. Vi kunde fortsätta handlingen, men jag har ännu en klump i magen.
Jag ville ju verkligen att det skulle funka för oss med Pergotime, men tydligen är inte det tillräckligt. Jag ska ringa och boka tid efter nyår och försöka komma fram till något bra. Jag vet bara inte om jag vill vänta några månader med allting och se hur min egna kropp sköter ägglossning och mens nu när jag är tio kilo lättare. Men samtidigt vill jag köra igång direkt, och bli gravid NU. Men jag vet ju att det kommer dröja, hur vi än gör. Jag hoppas bara att det finns en lösning som vi tycker är bäst, för just nu vet jag inte. Just nu är jag så fylld av sorg och besvikelse att jag inte vet vart jag ska ta vägen.