PCOS och träning

När jag gick på gymnasiet tränade jag flera dagar i veckan. Jag cyklade mil på motionscykel, sprang på crosstrainer och löpband. Jag styrketränade även och var stark. Men när jag gjorde det gick jag upp i vikt. Jag åt väldigt lite mat, kunde aldrig unna mig något med gott samvete. Men hur mycket jag än tränade så gick jag upp i vikt, stadigt ökade vikten för varje månad. Jag förstod inte varför, och vårdpersonal dömde mig för att jag var överviktig. Det var först när jag fick diagnosen PCOS som jag förstod varför. Då förstod jag varför jag sedan puberteten gått upp i vikt, och ju mer jag tränade ju mer gick jag upp. Men när jag fick den diagnosen och fick höra att jag var insulinressistent så var det en enorm lättnad. Jag har aldrig tyckt illa om min kropp på det viset, men jag oroade mig för att jag skulle gå upp mer och mer, över 100 kg, 120 kg, 150 kg... Som tur var hann jag få diagnosen innan dess, och med Metformin kan jag äntligen gå ner i vikt samtidigt som jag kan unna mig pizza eller godis med gott samvete. Jag har alltid legat på ett kaloriunderskott, men har först nu förstått att det inte spelar någon roll om man är insulinressistent.


Det är så skönt att ha kontroll över sin vikt och över sin kropp. Nu tränar jag för att det är roligt och skönt, inte med mål att gå ner i vikt. För vikten försvinner ändå, med vanlig motion och vanlig mat. Hård träning och mil på cykel gör jag nu för att jag tycker det är härligt, för att få energi och leva ett bra liv. I tisdags cyklade jag en mil igen för första gången på tre år, och idag ska jag göra det igen. För att jag älskar det, och känner mig som en powerwomen! 

Fuck PCOS. Det vinner aldrig över mig!



Kommentera här: