vitrorpamirakel.blogg.se

Förhållandet tar verkligen stryk av att gå igenom en sån här resa. Under ett tag kände jag att vi inte alls hade det sämre, men nu när jag känner efter så inser jag att vi har det sämre. Kärleken finns knappt kvar. Jag attraheras inte av honom, han attraheras inte av mig. Vi har sex två gånger i månaden, okänsligt, påtvingat och oromantiskt. På något sätt känns det som att vi tröttnat på varandra, på sex och på att visa varandra kärlek. Varannat samtal är tjafs, med högt tonläge och irritation. 

 

Men vad kan man egentligen förvänta sig? När varje månad handlar om ägglossning, mens, hormoner, mediciner, sjukhus, tårar, sorg och smärta. Det har blivit viktigare för oss att få mens och ägglossning, än att ta hand om varandra på ett kärleksfullt sätt. Kärleken får vänta, den är i paus. Vi har fullt upp med att medicinera, och hantera sorg så vi glömmer bort att pussas och kramas. Jag vet inte om det är naturligt, det kanske är såhär det är under den här resan. Jag vet inte om något annat är möjligt?

 

Men jag saknar den här passionen, kärleken, romantiken och spänningen som vi haft förut. När vi pussades jämt, kramades hela tiden, höll handen när vi gick. När jag kunde slita av honom kläderna med blicken, och när han såg på mig med sin speciella blick. Allt det är borta. Jag hoppas verkligena att det kommer tillbaka. När vi är klara med den här resan. Men då börjar en graviditet, sen att ta hand om ett småbarn. Kommer vi aldrig mer att få känna passionen, kärleken, romantiken och spänningen? 

 

Det är så svårt att vara positiv i allt detta. Det är svårt att vara sexig, attraktiv och vacker. Hur ska han kunna bli attraherad av mig när han flera gånger ser mig i en gynstol. Det är osexigt, och fruktansvärt obehagligt. Jag tror inte att han ser på mig på samma sätt som innan, och det gör mig rädd. Jag vill inte att vårt förhållande tar slut under den här resan, eller efteråt. Jag vill inte att vi ska bli gravida och samtidigt inse att vi tappat kärleken någonstans under vägen. Jag vill ha tillbaka min attraktiva, vackra, roliga och charmiga fästman. Men det är väl till viss del mitt eget fel att det är såhär. Men jag har ju inget val. Att få PCOS var verkligen inget val jag gjorde, men jag önskar att jag kunde hålla kärleken till liv under tiden.