Rädsla inför framtiden
Jag har forfarande riktigt ont i min skadade fot, och tyvärr kommer det ta lång tid att komma tillbaka till full rörlighet. Men nu käkar jag inte morfin längre så jag kan skriva vettiga inlägg.
Jag har känt mig väldigt trött och ledsen den senaste månaden. Jag har på något sätt tröttnat på att försöka få barn. Jag känner mig så oerhört besviken över att Pergotime inte funkade, och vettskrämd över att inte veta vad som väntar härnäst. Jag vet inte om jag är redo för spoolning, sprutor, IVF eller någonting som har med det att göra. Jag känner mig för svag för ens ett ultraljud. Jag vet att jag inte är gravid, och det gör mig så jävla ledsen.
Jag har ca 1-2 egna menstruationer om året utan behandling. Så var det när jag vägde 60 kilo och så är det nu, vilket innebär att vikten kan inte spela så stor roll just i det. Men jag vet att jag behöver gå ner i vikt för att minska riskerna för en farligare graviditet och förlossning. Men ibland känner jag mig så trött på att försöka gå ner i vikt, att jag tänker att det får vara som det är. Jag kanske måste leva utan barn, är det värt att må så psykiskt dåligt för att få barn?
Jag vill gå ner i vikt. Jag vill ha barn. Men vägen dit känns så hopplöst svår. Jag har snart BMI 30, vilket i mina ögon verkligen inte är att vara "för tjock". Jag har inte det farliga bukfettet, så jag undrar varför det är så viktigt att vara i BMI 30, istället för 32? Det är ju bara några kilo hit och dit. Jag började på BMI 37, jag är under 35 och nära 30, kan jag inte få slippa höra tjat om BMI och vikt då, nu när jag verkligen bevisat att jag försöker? Hur har ni andra pcoare med vikten? Är ni under, normal eller överviktiga? Vid vilket BMI fick ni hjälp med IVF?
Jag är så jäkla vettskrämd så jag vet inte vad jag ska göra.